Ibland tänker jag på er.
På oss.
Och det vi hade.
-
Pages
-
Categories
08.49
Det är söndag morgon och som vanligt vaknar jag relativt sent efter en lång dags jobb igår. Vanligtvis får jag gömma huvudet under kudden ett par timmar efter att barnen och Jac vaknat, men den här morgonen är det helt tyst, de måste stannat uppe länge igår kväll. Istället för att väcka dem sätter jag mig framför datorn och skriver lite.
Förra veckan hade vi vår “Queensland State Awards” och jag och Jac gick till galamiddagen mest för att hänga med vänner och festa lite. Jag hade skickat in bidrag till tävlingen, både enstaka bilder och ett bröllopsalbum, men hade inga som helst tankar på att vinna nånting. Det jag gör är fortfarande väldigt annorlunda jämfört med normen här i Australien och de gånger jag skickat in bilder tidigare har det inte gått speciellt bra alls.
Ett par veckor innan tävlingsbidragen skulle skickas in (man tävlar med fysiska utskrifter på pannå) pratade jag med min vän, Todd, som har mycket gemensamt med mig. Vi var båda trötta och griniga och tyckte att vi inte hade nåt att skicka in. Kanske skita i det hela, sa vi. Men efter mycket muttrande skickade vi båda in våra bidrag.
I måndags satte vi oss vid samma bord och började dricka och snacka med kollegor. Prisutdelningen rullade på och när det var dags för priser för bröllopsalbum petade Jac mig i sidan. Hon tror alltid att jag ska vinna saker och jag får alltid förklara för henne att så inte kommer bli fallet. Döm av min förvåning när de den här gången ropade:
“And wedding album of year – by a huge margin – goes to… Jonas Peterson!”
Alla mina vänner började jubla och förvirrat gick jag upp på scenen, sa nåt obscent och tog emot mitt pris.
Ett par minuter senare var det dags för kvällens stora pris och de började med att meddela vem som kommit tvåa – first runner up.
“And the first runner up, one point behind the winner AND with the highest scoring print, is…Jonas Peterson!”
Mer jubel och förvirrat tackande.
Till slut visade det sig att min vän, Todd, vann hela kategorin, jag slutade en poäng efter Todd, han på 326, jag på 325. Todd blev väldigt känslosam. Han har jobbat flera år längre än vad jag har och började bli frustrerad när inga “moderna bröllopsfotografer” belönades i tävlingarna här i Australien. Han menade att det faktum att han vann och jag kom tvåa är en klar markering att det är nåt på gång – äntligen en förändring. Bokningsmässigt har förändringen märkts sen länge. Både Todd och jag får långt mer förfrågningar än vi kan hantera medan folk som varit i branschen länge har svårare att få det att gå ihop.
Vi festade som besatta och till slut somnade jag i en soffa med mitt pris i famnen.
Jag kan meddela att det är nåt man ska undvika när det befinner sig 200 professionella fotografer i lokalen.
(Och nej, bizzarogrejen i inlägget nedan är en helt annan grej)
Bizarro
Hej.
Det är onsdag kväll och hösten börjar knacka på även här i Brisbane., Visst, det är fortfarande 26 grader på dagarna och 18 på nätterna, men höst a la Queensland är det i alla fall. För drygt tre veckor sen fick jag ett email som bokstavligt fick mig att ramla av stolen. Det handlar om mitt fotograferande och trots att jag inte får prata om det offentligt än på ett par veckor så måste jag skriva av mig nånstans.
Eller skriva av mig vågar jag inte.
Men skriva i alla fall.
Nåt.
För jävlar vad mitt liv är bisarrt.
Mer inom kort.
Märkligt
Det är tisdag morgon i Brisbane. Officiellt är hösten här, men i Queensland är det fortfarande varmare än vilken svensk sommar som helst, och så kommer det vara i flera månader till. Med hösten här uppe kommer också högsäsongen för bröllop och de kommande månaderna kommer jag inte göra annat än plåta och resa och plåta och resa.
På fredag flyger jag till Melbourne för ett för mig väldigt speciellt bröllop. Min gamle vän Mikey gifter sig med sin Felicity och redan när jag började göra detta lovade jag att jag skulle plåta hans bröllop gratis den dag han väl “popped the question”. Mycket har hänt sen våra dagar i Melbourne. Mikey och Felicity har en dotter och jag har två söner. Och en Jacqui. Dessutom äger jag ett hus. I Brisbane. Hade någon 2005, då jag började skriva Ett Liv I Exil, berättat för mig att jag 2011 skulle jobba som internationell bröllopsfotograf, ha två barn och bo i villa i Brisbane av alla ställen, hade jag med ALL säkerhet inte trott på det. Det har varit en märklig resa som sagt.
Blockering
Det är konstigt.
Jag vill skriva här, men ändå gör jag det inte. Jag tror att jag tänker för mycket. Det jag tyckte om med min privata blogg (dvs denna) var att jag skrev utan att tänka. Varför jag inte gör det längre vet jag inte. Kanske lite beror det på att det liv jag hamnat i är så mycket märkligare än allt annat jag gjort. Glöm strippor och kokain och fan vet vad i Sydney, plötsligt har jag hamnat mitt uppe i ett liv jag trivs med, men som samtidigt är än konstigare.
Jag reser från Paris till Mexiko och vill inget annat än dö, mest beroende på saker jag inte kan skriva om här på grund av papper jag skrivit under.
Jag har inte ens behandlat 2010. Inte skrivit om hur det var att vara hemifrån fyra månader, hur nåt jag såg som en passion och hobby helt plötsligt blev ett jobb. Hur mina bilder och mina ord mottogs av en industri jag rakt av föraktade när jag började.
Det har varit en jävla resa.
Jag tror att jag helt enkelt måste börja skriva igen.
Om vad som helst.
Om allt.
Framtiden säkrad
Magnus Hedman blir marknadschef för Michael Brinkenstjärna.
Fy fan vad fint.
Tryggt att ha ett stabilt jobb att luta sig tillbaka på.
Lax och Masterchef
Tisdag kväll i ett somrigt Brisbane. På inget sätt anar man katastrofen som hotar norra Queensland. Här nere i södra delarna märker vi ingenting, uppe i norr förbereder man sig för en cyklon värre än Katrina. På många sätt är det ett märkligt land det här, extremerna finns överallt och på något sätt blir det här bara ännu en.
Ska jag börja skriva här igen får det inte bli en dagboksblogg av det hela. Det lovade jag mig tidigt.
Idag har jag ätit lax och tittat på Masterchef.
Jo, eller hur…
En bröllopstidning har luskat ut mina priser och hur många bröllop jag plåtade förra året och vill göra en grej om att jag är en av de mest lönsamma bröllopsfotograferna i världen, men jag tackar nej. De jämför mig med de stora namnen och menar att jag spöar dem rejält. För det första vet jag inte om det är sant och för det andra känns det obehagligt att få den stämpeln. Jag gör vad jag gör och det går bra just nu, men folk är sura nog som det är för att jag kom från ingenstans och fick en massa uppmärksamhet. Bäst att sitta lugn och fin i båten och hålla käften.
Jag tänker ofta på hur mycket framgång lockade mig när jag jobbade i reklambranschen. Hur jag jagade den och hoppades att framgång skulle vara nyckeln till min osäkerhet över vad jag egentligen sysslade med.
Idag är jag lycklig och tror på det jag gör.
Framgång är orelevant.
Men visst, jag drar till Västindien via NYC nästa vecka.
Delvis jobb, men också semester.
Det är klart att jag är lyckligt lottad.
Kanske ändå
Kanske är det dags att börja skriva här igen. Det är så mycket som har hänt. Så mycket som händer. Och jag saknar att skriva på svenska. Det flyt jag har när jag gör det. En rytm.
Egentligen kan man väl bara börja igen.
Skriva lite.
Förra gången jag började blogga var uppmärksamheten som en drog. Nu har jag fått mer än jag kan hantera och behöver inte längre smeka upp folk i brygga. Sönerna har förstås hjälpt till. Och mitt nya liv som fotograf.
Det finns mycket att skriva om.
Mer än någonsin.
Cabo San Lucas
Klockan är strax efter fem på morgonen och min jet lag gör att jag vaknar upp utan chans att somna om igen. Utanför är det kolmörkt. Jag kan höra hur vågorna slår ilsket mot klipporna nedanför mitt hotellrum.
Jag befinner mig i Cabo San Lucas i Mexiko och om några timmar ska jag plåta mitt näst sista bröllop för året här. Resorten jag bor på är en av de exklusivaste i världen men trots att servicen är helt makalös kan jag inte annat än känna mig…jag vet inte…utanför. Människorna här spelar i en helt annan liga ekonomiskt. Jag har tjänat duktigt med pengar i år, men här känner jag mig bara…liten. Det är inte så att jag vill leka med de miljardärer som rör sig här, men allt känns så uppskruvat. Det är en värld jag inte känner igen mig i – alls. Jag kan inte njuta av att ha en egen butler när jag vet hur mycket det kostar. Visst, det är inte jag som betalar, men ändå. Jag kan inte riktigt ge mig hän.
Men som alltid så går det ju att njuta av de små sakerna. Just nu väntar jag på soluppgången. Igår lekte valarna bara några hundra meter från min altan..
Vissa saker behöver man inte ha pengar för att uppskatta.
Bästa. Någonsin.
Jag har förstått att ni har kommit hit av massa olika anledningar. Och det finns ju ett stort intresse för en bok som har kommit ut till min ära, så att säga. Det beror på hur man ser på det.
Och bara för att ni ska förstå det, jag har inte hunnit läsa boken. Vi fick den väldigt sent i går eftermiddag. Hela dagen, eller i alla fall halva dagen i går var jag faktiskt på annat jobb. Jag har faktiskt inte hela tiden att sitta och läsa böcker tyvärr på dagarna, som ni kanske gör. Jag var faktiskt på Klara kyrka i Stockholm, vilket var ett väldigt intressant besök. Även prinsessan Madeleine har varit där och prins Carl Philip har jobbat där med olika projekt. Och jag var där hela hela förmiddagen i ett. Ja, jag sitter ordförande i en minnesfond från mina föräldrar, och vi har möjligheten och vi ska göra ett projekt tillsammans för behövande människor, och framförallt behövande ungdomar. Det var en stor upplevelse att möta människorna där.
Sen har jag då funderat på det här med att jag skulle recensera den här boken. Och det är ju inte så himla lätt om man inte har läst den. Och det måste ni förstå. Det har jag inte kunnat göra och jag måste passa i den frågan, jag kan inte recensera en bok som jag inte har läst, det måste ni förstå.
Jag har emellertid på grund av en massa rubriker förstått vad den här boken kan handla om. Och med tanke på de rubrikerna, så har jag självklart talat med både familj och med drottningen. Vi vänder på ett blad, ungefär som ni gör i era tidningar, och ser framåt i stället. Och vad jag förstått, enligt boken, är det här situationer långt, långt tillbaka i tiden. Vi ser framåt. Det ska bli fint.
Men för att kunna jobba som vi gör så måste vi också ha en möjlighet, och nu vädjar jag till er faktiskt, till ro. Vi har vissa förpliktelser att uppfylla, och vi har jobb nästan varje dag.
Till exempel, jag ska åka till Kina på söndag. Och det gör jag med stor glädje därför att det är tillsammans med en stor näringslivsdelegation, ungefär 30 personer från svenska näringslivet, tillsammans med en del från universitetet. Vi ska besöka olika företag och universitet i Peking och i Shanghai. Där kommer jag befinna mig nästa vecka, därför kommer jag inte vara anträffbar, så ni bara vet det. Därmed har inte jag så mycket mer att säga för dagen, jag hoppas att ni har fått litegranna.
Bergen finns här. Vi har jobbat med restaurering av älgstammen, den har ju gått ner lite. Men nu med gott samarbete med Sveaskog och med dem som jobbar här uppe så håller vi på och bygger upp nånting. För det är ett fint område, vi jobbar för det rörliga friluftslivet. Och vi tror att det finns en vändning på gång, därför har vi en mindre avskjutning med älgar den här gången, och vi har en reglerad avskjutning. Vi försöker få upp de stora älgarna för att röra sig på bergen. Och det är fantastiskt.
Jag har sett rumporna av två älgar, kunde inte säga vilket kön, det var ganska trångt när de försvann. Och det är ungefär mina upplevelser den här gången.
Så kan det vara i älgskogen, minsann. Men ni är alla hjärligt välkomna tillbaka nästa år. Jag kommer att vara här nästa år, och det blir samma träff. Men det är inte säkert att lika många kommer nästa år. Men ja, hjärtligt välkomna och därmed tackar jag för mig. Tack ska ni ha, väl mött nästa gång.
Twin Waters en torsdag i november
Jag sitter i mitt hotellrum på en resort en timme från där jag bor. Det känns lika konstigt varje gång. Lite som att checka in på hotell i Kungälv fastän man bor i Göteborg. Inte för att jag någonsin gjort nåt så pantat, men ni förstår liknelsen, hoppas jag.
Twin Waters, Sunshine Coast, Queensland.
Där sitter jag i mitt rum och muttrar.
Eller muttrar gör jag väl inte, det känns alltid lite vardagslyxigt att bo på hotell, men jallafall.
Mitt nya liv är lite konstigt, men samtidigt så otroligt mycket mer berikande än tio års horande i reklambranschen.
Dave & Alarna
Hela dagen hade varit mer eller mindre perfekt. Först bröllopsceremonin nere vid sjön. Det varma eftermiddagsljuset letade sig ner genom det blommande jakarandaträdet och Dave och Alarna såg så oerhört lugna och glada ut. Vi fortsatte efteråt med våra bröllopsporträtt och allting kändes nästan perfekt. När vi sen hoppade på den gamla bussen som skulle ta oss till mottagningen i en gammal lada tittade jag på Dave och Alarna och log brett. Jag visste att jag fångat dagen på det bästa sätt jag kunnat och om jag känner att jag lyckats vet jag att mina kunder kommer bli nöjda. När vi klev av bussen dröjde sig Dave och Alarna kvar utanför och jag anade att jag skulle kunna få den här bilden om jag bara väntade på rätt tillfälle. Jag kunde höra fladdermössen flyga över mitt huvud, men efter ett par minuter såg jag min chans och jag fångade en bild jag tycker väldigt mycket om. Den sammanfattar dagen och glädjen brudparet kände över att ha sin familj och alla sina vänner samlade.
Det låter kanske märkligt, men det är det här jag älskar med mitt nya jobb.
Att kunna fånga ett ögonblick på ett sätt som alltid kommer påminna brudparet om en dag, en sekund, en känsla.
Glädjen i det.
Igår…
…satt jag framför datorn och tittade på Så Mycket Bättre. Avsnittet med Petter. Till detta drack jag vin. Jag grät och blev kalaspackad.
Kul, men nja…
På en pressträff i veckan frågande nån chefredaktören för Australiens största bröllopsmagasin vem som är världens bäste bröllopsfotograf…
Nu tycker jag nog att hennes svar var helt löjeväckande, men smickrad blir man ju så klart.
Tillbaka där det en gång började
Jag sitter på vår altan och dricker öl; Fat Yak Pale Ale, som blivit lite av mitt favvoöl på sistone. Det känns som att året börjar stanna av nu, trots att jag har sju bröllop att plåta i november. Kanske för att jag gjorde nio i oktober. Och vilket jävla år det har varit. Det har på alla sätt man kan tänka sig varit ett av de bästa åren i mitt liv, både jobbmässigt och privat.
När jag skrev här förr hade jag mer…händelser att skriva om, mer umgänge, mer av allt, men i år har det i stort sett enbart handlat om jobb och familj, ämnesområden jag har försökt att undvika att skriva om tidigare.
Jag är alltså bröllopsfotograf nu då.
Hur fan gick det till egentligen?
På drygt ett och ett halvt år har jag gått från att ha plåtat bröllop vid sidan av till att bli flugen världen över i business class. Det gör förstås inte mig till cool på något sätt, men jag kan inte annat än skaka på huvudet när förfrågningarna kommer in. Det känns helt bisarrt om jag ska vara ärlig, men utåt sett måste jag ju förstås hålla god min. Om folk är villiga att betala mig 10,000 dollar plus flygbiljetter och hotell för ett bröllop i Mexiko kan ju inte jag sitta där och fnittra som en liten skolflicka. Det är bara att se ut som att man förstår precis varför en av Hollywoods största producenter vill flyga en svensk kille från Australien till Mexiko för att plåta hans dotters bröllop. Jomenvisst, det gör vi serrö, inga problem. First Class tickets? Yeah, that sounds good to me.
Och jag inser att jag plötsligt är tillbaka i samma position jag var i när jag startade den här bloggen sommaren 2005.
Jag levde ett liv som för mig var bisarrt och jag kände att jag måste skriva av mig och berätta för någon.
Jag har kommit tillbaka till samma vägskäl där det en gång började.
Med skillnaden att mitt liv är ännu märkligare nu.
Jag antar att vi får börja där helt enkelt.
Där ser man…
Det var saatan vad ni kommenterar. Skriva, säger ni. Jaha, ok, då får vi väl fundera lite då.
Hej. Igen.
Det var ett tag sen. Jag vet inte riktigt i vilken ände man ska börja, många av er kanske kollar in min fotoblogg, men eftersom jag mest postar bilder och bröllop där blir det ju inte riktigt samma sak.
Jag jobbar mycket.
Kanske mer än någonsin.
Men på nåt sätt är det inte så farligt. Jag är lugnare nu. Jag jobbar för mig själv och jag gör det hemifrån med barnen springande runt benen. När jag inte reser då förstås, vilket jag gör…mycket. Men igen, det är ok, det är värt det. Jag räknade ut att jag plåtat 17 bröllop utomlands i år, vilket är helt absurdt med tanke på att jag bara jobbat som fotograf i drygt 20 månader.
57 bröllop blir det i år.
Femtio.
Sju.
Jag har två utlandsjobb kvar, ett i Mexiko i början av december och ett i NYC dagen före nyår. Jag kommer annars spendera lejonparten av december “hemma” i Sverige hos mamma på Rådmansö utanför Norrtälje i Roslagen. Göteborg som hemma har inte funnits sen familjen flyttade därifrån. Jag kommer även att spendera hela nästa sommar i Sverige, även om det blir en del resande världen runt även då.
Jag ville mest uppdatera lite.
Finns det nåt intresse, så skriver jag mer här, men då får ni säga till.
Hej
Ibland saknar jag att skriva på svenska. Idag talar och skriver jag ju engelska flytande, men det är inte lika lätt att låta orden bara flyyyyta. Det blir hackigare och det är lite irriterande.
Jag har egentligen inget jag vill säga.
Hej, hej.
Våren är här.
Och så.
Och just det ja, jag har ju plåtat ett svenskt bröllop. Eller i all fall nästan. Daniela är svenska, men hon bor i London tillsammans med sin make Marco.
De tyckte att jag borde komma till Mallorca och plåta deras bröllop där.
Så det gjorde jag.
…
Jag har just kommit hem efter två månader utomlands. Jag har plåtat bröllop i ett fort i Spanien, på ett berg i Colorado, en lada i New York, ett risfält i Bali och en massa andra ställen. Hur jag än vrider och vänder på det känns allt så…bisarrt. Ett liv på låtsas. Allt är så fantastiskt så att jag – bokstavligt talat – måste nypa mig i armen för att kolla om det är på riktigt.
Men nu är jag hemma igen. Hos de som betyder mest.
Och av nån anledning sätter jag på lite musik.
Håkan.
Och precis som alltid bryter han ner alla murar.
Jag sitter framför datorn och tårarna rinner.
Igen.
Mest för att jag lever livet.
Som aldrig förr.
by Silverfisken
show hide 36 comments
add a comment link to this post email a friend